Förtroende är ingen nordisk naturresurs. Det måste underhållas.

Norden toppar internationella mätningar av social tillit. Men tillit är inget ett samhälle har. Det är något ett samhälle måste odla och underhålla. Och det sker, i mycket högre grad än vi kanske inser, inom föreningslivet.

Varje år visar internationella undersökningar att invånare i de nordiska länderna är de som har högst tillit i världen. Tillit till varandra, till institutionerna och till det gemensamma samhällskontraktet. Det betraktas som ett kulturellt kännetecken, ett slags nordiskt arv. Men vad händer om tillit inte är något ett samhälle besitter, utan något det kontinuerligt producerar? Och vad sker när de strukturer som producerar den är under press?

Det var en av de frågor som löpte som en röd tråd under Civilsamhällets dag 2026, när föreningsledare, forskare och beredskapsexperter möttes i Stockholm den 29 april. Inte formulerat som en enkel fråga från scenen, utan som en återkommande undran tvärs igenom dagens föreläsningar och debatter.

Tillit som operativ kapacitet

Professor Magnus Karlsson från Marie Cederschiöld högskola har de senaste åren forskat intensivt kring civilsamhällets motståndskraft under kris och krig, bland annat med upprepade besök i Ukraina och intervjuer med 1 500 ukrainare. Hans slutsats är inte att tillit är vacker eller önskvärd. Det är att tillit är funktionellt oumbärligt.

Social tillit är kittet som håller ihop samhället.

Siffrorna bakom den punkten är konkreta. 87 procent av svenskarna anser att det är fel att inte betala skatt. 77 procent uppger att de är villiga att dela med sig till andra under en kris. Till jämförelse är motsvarande tillitsnivå i Ukraina 47 procent. Och ändå mobiliserade ukrainska frivilligorganisationer med imponerande snabbhet efter invasionen 2022.

Förklaringen är att de två samhällena förlitar sig på olika former av tillit. Sverige mobiliserar via formella nätverk, starka landsorganisationer och väletablerade samarbetsstrukturer. Ukraina mobiliserade via informella nätverk: grannar, familjer, lokala gemenskaper med täta relationer. Båda formerna är resurser. Båda kan försvagas.

Den centrala frågan är inte vilken form som är bäst, utan om man underhåller den man har.

En resurs under press

Det är inte givet att det nordiska tillitskapitalet är oförändrat. Från podiet på Civilsamhällets dag formulerade Ahmed Abdirahman, grundare av Järvaveckan, en oro som skar genom konferensens annars relativt optimistiska ton.

Järvaveckan är skapad som ett svar på just den utmaningen: ett forum för dialog över generationer och bakgrunder i ett av Sveriges mest socialt utsatta områden. Bakom modellen ligger en insikt om att brobyggande inte är mjuk kulturpolitik. Det är förebyggande beredskapsarbete.

Data pekar i samma riktning när man ser på ungas relation till demokratin. Enligt Ungdomsbarometern från oktober 2025 har tilliten till demokratin som styrelseskick sjunkit från 88 till 79 procent på fyra år. Endast 23 procent av unga känner idag att de kan göra sin röst hörd hos dem som bestämmer. År 2019 var andelen 52 procent.

Magnus Jägerskog, generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), uttryckte paradoxen under konferensen:

Att unga värderar demokratin högt och är intresserade av samhällsfrågor är mycket positivt. Det är viktigt att samhället tar tillvara det intresset, men det är oroande att många samtidigt upplever att deras röster inte hörs.

Det är inte ett uttryck för likgiltighet. Det är ett symptom på att tillit är ömsesidig: den kräver att man upplever sig som en resurs som blir hörd och använd.

Föreningslivet som tillitsproducent

Här är föreningslivets roll mer central än den ofta erkänns. Lisbeth Bekker, VP på EG Membercare och till vardags ordförande för Danske Torpare samt ledamot i Danmarks Jægerforbund, tog upp det direkt i sitt inlägg på konferensen. Hon talar om föreningslivet inifrån, inte utifrån.

Det är när vi människor möts som tillit skapas.

Inte i krissituationen. I vardagen, i den gemensamma uppgiften, att ha något att göra tillsammans. Bekker hänvisade till ny forskning från Stanford University om vad som konkret krävs för att föreningar ska skapa verkligt värde för sina medlemmar och för samhället. Slutsatsen pekar på att uppgifterna måste flyttas för att frigöra tid till det som verkligen producerar tillit: de fysiska mötena, det gemensamma lärandet, träningen tillsammans.

Administration och byråkrati är inte neutrala storheter. De tar tid från det som faktiskt binder människor samman.

Vi måste ha koll på vår digitala infrastruktur för att veta vem det är vi ska nå ut till.

Och hon preciserade poängen vidare: "Ett medlemssystem är inte administration. Det är relationsinfrastruktur." Det är en distinktion med direkta konsekvenser för hur föreningar prioriterar sina resurser. En förening som lägger oproportionerligt mycket kapacitet på administration har motsvarande mindre kapacitet att bygga de relationer som är dess verkliga beredskapsbidrag.

Frågan som konferensen ställde men inte besvarade är den mest angelägna av alla: vad krävs för att bevara det nordiska tillitskapitalet i en tid som utmanar de strukturer det är byggt på? Segregationen ökar. Ungas institutionella tillit sjunker. Resurstrycket på frivilligorganisationer ökar, samtidigt som de politiska förväntningarna på vad civilsamhället ska leverera växer.

Tillit underhålls, eller så minskar den. För föreningsledare i hela Norden pekar det mot en fråga som är enkel att ställa och svår att svara ärligt på: är er förening en plats där folk verkligen möts och bygger relationer? Inte bara som en aktivitet i programmet, utan som det bärande ändamålet som gör föreningen till något annat och mer än en administrativ enhet?

Det är den typen av föreningsliv som producerar tillit. Och det är den typen av tillit Norden behöver innan nästa kris knackar på.

Relaterad produkt