När krisen slår till är det för sent att ta reda på vem man kan ringa till

Nordiska föreningar är en del av det civila försvaret. De flesta vet inte om det.

Sverige befinner sig i det som statsministern kallat ett tillstånd som varken är krig eller fred. Danmark och Norge befinner sig i samma gråzon. Det civila försvaret är inte enbart militärens ansvar: det är kommunernas, näringslivets, de frivilligas och föreningarnas. Det står fast i samtliga nordiska länders försvarsdoktriner.

Frågan är bara om föreningarna är redo för det.

Den 29 april samlades föreningsledare, beredskapsexperter och forskare i Stockholm till Civilsamhällesdagen 2026.

I panelen "Alla kan göra något - Civilsamhället som grund för god beredskap" fyra personer med vitt skilda utgångspunkter. Cecilia Lunell från Riksidrottsförbundet representerade bredden: 18 000 föreningar och tre miljoner medlemmar. Överste Görgen Larsson från Rikshemvärnstaben representerade strukturen och övningskulturen. Professor Magnus Karlsson från Marie Cederschiöld högskola representerade forskningen. Och Lisbeth Bekker, VP på EG Membercare, representerade den fråga hon möter i sitt arbete med nordiska föreningar varje dag:

Har ni faktiskt koll på era egna data?

Vilja är inte detsamma som kapacitet

Karlssons forskning visar att 89 procent av svenskarna är villiga att bidra till försvaret med risk för eget liv. Det är en imponerande siffra. Men vilja och kapacitet är två olika saker.

Coronapandemin gav en konkret bild av skillnaden. Föreningar som hade koll på sin data var igång inom några timmar. Andra tog veckor på sig för att ta reda på vilka som egentligen var aktiva, vem man kunde kontakta och vem som kunde ta en uppgift.

Det gäller inte bara i Sverige. Föreningar som inte kan kommunicera snabbt och precist med sina aktiva frivilliga kan inte agera i en kris, oavsett om de befinner sig i Malmö, Köpenhamn eller Oslo.

Det är inte ett IT-problem. Det är ett ledarskapsproblem.

Det civila försvaret sker lokalt

Ett av de centrala argumenten i paneldebatten var att civilt försvar inte avgörs i Riksdagen i Stockholm eller Folketinget i Köpenhamn. Det avgörs ute i lokalsamhällena, i den förening som vet vem som kan vad och som kan nå ut till rätt människor på kort tid.

Lisbeth Bekker är själv ordförande för Danske Torpare, en förening med tiotusen familjer som har sommarhus i Sverige, och är dessutom medlem i Danmarks Jægerforbund. Hon talar därför om föreningslivet inifrån, inte utifrån, och använde paneldebatten för att göra argumentet konkret:

Jag måste veta att jag kan nå ut till Felix, eftersom han kan något om byggande och reparation. Den kunskapen är bara en resurs om den är systematiserad och tillgänglig.

Hon pekade på en norsk förening som utbildar sina medlemmar i självförsörjning: hur man odlar grönsaker, konserverar mat och klarar sig genom vintern. Det är beredskap i praktiken, långt ifrån den traditionella förståelsen av civilt försvar som något militärt eller statligt.

Ett välfungerande medlemssystem är inte administration. Det är det som gör lokal kunskap till lokal handlingskraft.

Hemvärnet övar. Föreningarna bör lära av det

Överste Görgen Larsson från Rikshemvärnstaben beskrev under paneldebatten Hemvärnets övningskultur som en modell: kapacitet byggs systematiskt upp över tid, den improviseras inte fram när larmet går. Lisbeth Bekker tog den poängen och överförde den direkt till föreningsvärlden.

Hemvärnet övar hela tiden. Det är därför de fungerar när det gäller. Föreningslivet kan lära av den modellen.

Data från EG Membercares undersökning av nordiska föreningar stödjer slutsatsen: organisationer som digitaliserat sin aktivering och mobilisering kan reagera tre till fem gånger snabbare i en kris eftersom de vet vilka som är tillgängliga och vad de kan bidra med. De som inte gjort det, använder de första kritiska timmarna till att ta reda på något de borde ha vetat i förväg.

Ett nordiskt val

Ett av de skarpaste argumenten i paneldebatten handlade om digital suveränitet. Sverige arbetar redan på statsnivå med satellitinfrastruktur och offlinekapacitet. Lisbeth Bekker pekade på att denna logik måste gå hela vägen ner till varje enskild förenings IT-val.

Vi utvecklar egna lösningar i Norden och väljer aktivt att inte göra oss beroende av hyperscaler-plattformar. Det är ett medvetet val, grundat i beredskapslogik.

En förening som är beroende av plattformar den inte själv kontrollerar, är sårbar på ett sätt som sällan diskuteras öppet. Frågan om vad som händer när internetuppkopplingen går ner, om föreningen har övat på situationen, och om det finns en plan B, tillhör samma överväganden

Budskapet från paneldebatten var enkelt och tydligt: beredskap byggs inte i en kris. Den underhålls i vardagen, eller så finns den inte när behovet uppstår.

Krisen kommer utan förvarning. Kapaciteten måste finnas på plats innan den gör det.

Det gäller i Stockholm. Det gäller i Köpenhamn. Och det gäller i Oslo.

Relaterad produkt