Nio av tio unga tror på demokratin, men bara en av fem tror att de själva kan göra skillnad!

Ungdomar i Norden är inte likgiltiga. De är frustrerade. Och föreningslivet är en av de få platser där klyftan mellan principiell demokratianslutning och upplevd verklig påverkan faktiskt kan överbryggas.

Det finns en siffra från en svensk ungdomsundersökning som fastnar. År 2019 upplevde 52 procent av ungdomarna att de hade verklig möjlighet att göra sin röst hörd hos dem som bestämmer. År 2025 har den siffran sjunkit till 23 procent. Det är inte en gradvis erosion. Det är ett tvärt fall över sex år.

Samtidigt anser nio av tio unga fortfarande att det är viktigt att leva i ett demokratiskt land. Sex av tio är intresserade av politik eller samhällsfrågor. Åtta av tio unga kvinnor röstade i det senaste kommunvalet i Sverige.

Det är inte apati. Det är maktlöshet. Och på Civilsamhällesdagen 2026 i Stockholm var det just den klyftan som panelen om unga och demokrati kretsade kring: vad händer med ett samhälles demokratiska motståndskraft när en hel generation har hög principiell anslutning men låg upplevd påverkan? Och vad är föreningslivets ansvar i den situationen?

Ungdomar är inte en grupp

En av de första och viktigaste korrigeringarna i paneldiskussionen kom från Maj Pettersson, kunskapsområdesansvarig vid Fryshuset, en av Sveriges största ungdomsorganisationer. Föreställningen om unga som en homogen grupp med likartade åsikter och beteenden håller helt enkelt inte.

Det är en viktig utgångspunkt. Tillit hänger nära samman med om man känner tillhörighet i samhället, om man ser sig själv som en resurs som blir erkänd och använd. För unga som redan befinner sig i utkanten av de etablerade institutionerna, är den upplevelsen långt ifrån självklar.

Ahmed Abdirahman, grundare av Järvaveckan, satte ord på den mekanismen utifrån sin egen erfarenhet av att arbeta i segregerade miljöer i Stockholm:

Även om vi står i en grupp och uppfattas som skrämmande, så är vi faktiskt ute sent.

Poängen är att unga ofta bidrar och är närvarande i gemenskapen, men inte erkänns som en resurs. Och när erkännandet uteblir försvagas tillhörigheten till de institutioner som borde representera dem.

Klyftan är mätt och växande

Siffrorna bakom den upplevelsen är dokumenterade. Ungdomsbarometerns undersökning från oktober 2025, baserad på svar från 1 450 unga i åldern 15–24 år, målar upp en bild som borde ge föreningsledare och politiker anledning att stanna upp.

Tillit till demokratin som styrelseskick har sjunkit från 88 procent år 2021 till 79 procent år 2025. 45 procent av ungdomarna instämmer i att politiker inte kan lösa de problem som finns i Sverige. Och sex av tio unga uttrycker oro för att demokratin kommer att försvagas framöver.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet dokumenterar ett närbesläktat mönster: 57 procent av den breda befolkningen kan karakteriseras som personer med hög tillit, mot endast 38 procent bland unga.

Magnus Jägerskog, generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), presenterade på konferensen en poäng som är uppmuntrande och oroande på samma gång:

Civilsamhället är en grundpelare i ett demokratiskt och hållbart samhälle. Det är positivt att det finns en så stark vilja bland unga att bidra inom civilsamhället vid en kris.

Men viljan att bidra i en kris är inte samma sak som en uthållig demokratisk förankring i vardagen. Och det är vardagen som räknas när man ska bygga den motståndskraft som beredskap i slutändan vilar på.

Att unga värderar demokratin högt och är intresserade av samhällsfrågor är mycket positivt. Det är viktigt att samhället tar tillvara det intresset, men det är oroväckande att många samtidigt upplever att deras röster inte hörs.

Föreningslivet som demokratisk övningsplats

Här är föreningslivets roll mer avgörande än vad den politiska debatten om unga och demokrati normalt erkänner. Föreningen är en av de få platser där unga faktiskt kan ha verklig påverkan på något konkret: ett styrelsebeslut, en aktivitet, en lokal kampanj. Det är inte teori. Det är praktik.

Fryshuset har i årtionden arbetat med just den logiken i tre steg: relationsbyggande och tillit, konkreta verktyg som ger unga verklig handlingskraft, och plattformar där de kan säga ifrån och kräva förändring. Maj Pettersson beskriver det som vägen från att vara närvarande till att uppleva sig som en resurs.

Ungdomar behöver ofta verktyg för hur de ska engagera sig.

Det är en insikt med konsekvenser för hur föreningar rekryterar och behåller unga. Det räcker inte att erbjuda en plats i styrelsen och vänta. Det krävs konkreta lärandearenor, format som är meningsfulla och en medveten insats för att låta unga uppleva att de faktiskt kan åstadkomma förändring.

För Järvaveckans del har modellen visat att även i starkt segregerade miljöer kan brobyggande tvärs över generationer och bakgrunder äga rum, om ramen är rätt. Ahmed Abdirahman är tydlig med vad som står på spel om det misslyckas:

Konferensen gav inget entydigt svar på hur föreningslivet ska behålla unga i en tid med sjunkande institutionell tillit och ökade krav på flexibilitet. Men den var tydlig med vad som står på spel om det misslyckas.

En demokrati upprätthålls inte av principiella uttalanden i en opinionsundersökning. Den upprätthålls av människor som möts, övar sig i att fatta beslut tillsammans och upplever att det faktiskt gör skillnad. Föreningslivet är, historiskt och strukturellt, den viktigaste arenan för just denna övning i Norden.

Frågan till föreningsledare i hela Norden är om man aktivt investerar i att göra föreningen till en plats där unga upplever att de är betydelsefulla och har inflytande. Inte som en uppgift vid sidan av kärnverksamheten. Utan som en förutsättning för den.

Relaterad produkt