Den 29 april fylldes Posthuset på Vasagatan i Stockholm av människor som alla arbetar med samma sak: att hålla det civila samhället vid liv.
Föreningsledare, forskare och beredskapsexperter samlades för att diskutera en fråga som blivit alltmer akut. Hur redo är vi egentligen om det värsta händer?
I panelen "Alla kan göra något - Civilsamhället som grund för god beredskap" satt fyra röster med vitt skilda bakgrunder. Cecilia Lunell från Riksidrottsförbundet representerade bredden: 18 000 föreningar och tre miljoner medlemmar. Överste Görgen Larsson från Rikshemvärnstaben representerade strukturen: en övad, militär beredskapsorganisation med djupa rötter i det svenska försvaret. Professor Magnus Karlsson från Marie Cederschiöld högskola representerade forskningen: han har studerat civilsamhällets faktiska förmåga att agera i kris.
Och sedan fanns Lisbeth Bekker, VP på EG Membercare. Hon representerade något annat, förutsättningen som de tre övriga vilade på, utan att alltid sätta ord på det.
"Det räcker inte att vilja"
Lisbeth Bekker är inte bara chef för en nordisk leverantör av medlemssystem. Hon är också ordförande för Danske Torpare och medlem i Danmarks Jägareförbund. Det gjorde att hon talade om föreningslivet inifrån, inte utifrån.
Jag vet precis vad det innebär när ett system inte fungerar och du försöker nå dina medlemmar i ett akut läge. Det är inte ett IT-problem. Det är ett ledarskapsproblem.
Det är en distinktion hon återkom till under hela panelen. Att ha viljan att bidra i en kris räcker inte. Det krävs att organisationen faktiskt vet vilka dess medlemmar är, hur man når dem, och vad de kan bidra med.
Från EG Membercares undersökning av nordiska föreningar framgår att organisationer som har digitaliserat sin medlemsresa och sin aktivering kan reagera tre till fem gånger snabbare vid en kris, just för att de vet vilka som är tillgängliga och vad de kan göra. Organisationer utan den strukturen använde de första kritiska timmarna till att ta reda på saker de borde ha vetat sedan länge.
Under coronapandemin såg vi det tydligt. Föreningar med ordning på sina data var igång inom några timmar. Andra lade veckor på att bara försöka lista ut vilka som var aktiva.
Tillit byggs i vardagen
En av panelens centrala insikter handlade om tillit. Det nordiska beredskapssamhället vilar historiskt på ett fundament av högt förtroende och starka relationer. Men den tilliten uppstår inte av sig själv under en kris. Den är resultatet av år av gemensamma strukturer och löpande kontakt.
Lisbeth Bekker var tydlig på den punkten: man mobiliserar inte människor man inte känner.
Ett medlemssystem är inte administration. Det är relationsinfrastruktur. Det är det som gör att du kan ringa rätt person på fem minuter, inte fem dagar.
Det kopplades till ett bredare argument hon drev i panelen: digitalisering är inte ett mål i sig självt. Det är en beredskapsförutsättning. Föreningar som inte kan kommunicera snabbt och precist med sina aktiva frivilliga kan helt enkelt inte aktivera sig i en kris, hur stark viljan än är.
Digital suveränitet: ett val, inte en teknisk fråga
En av de skarpaste positionerna Lisbeth Bekker intog i panelen handlade om digital suveränitet. För henne är det inte ett abstrakt begrepp. Det handlar om att en organisation själv råder över sina data, sina system och sin handlingsförmåga, istället för att vara beroende av plattformar den inte kontrollerar.
Sverige arbetar redan på statlig nivå med satellitinfrastruktur och offline-kapacitet. Det är rätt riktning, menade hon. Men den logiken behöver speglas hela vägen ner till föreningarnas IT-val.
Vi utvecklar egna lösningar i Norden. Vi väljer aktivt att inte göra oss beroende av hyperscaler-plattformar. Det är ett medvetet beslut, grundat i beredskapslogik.
Det inkluderade också frågan om vad som händer när uppkopplingen försvinner. Har föreningen övat på det? Finns det en plan B? Lokalt lagrade lösningar och offline-funktionalitet är inte ett nödalternativ, utan en del av en medveten beredskapsstrategi.
Beredskap underhålls, det byggs inte i en kris
I panelen lyfte Överste Görgen Larsson Hemvärnets övningstradition som en modell: kapacitet som byggs upp systematiskt, inte improviseras fram när larmet går. Lisbeth Bekker tog fasta på precis det och applicerade det på föreningsvärlden.
Hemvärnet övar hela tiden. Det är därför de fungerar när det gäller. Föreningslivet kan lära sig av den modellen.
Budskapet hon lämnade salen med var enkelt och direkt: kom inte och fråga om er förening är redo för en kris om ni inte vet vilka era aktiva medlemmar är just nu. Börja inte bygga strukturen när krisen redan är ett faktum. Beredskap underhålls i vardagen, eller så finns den inte alls.
Krisen kommer inte med förvarning. Kapaciteten måste finnas där innan den gör.
Civilsamhällesdagen 2026 arrangerades av Altinget i samarbete med EG och hölls den 29 april på Posthuset i Stockholm. EG Membercare är en nordisk leverantör av medlemshanteringssystem för föreningar, idrottsklubbar och frivilligorganisationer i Sverige och Danmark.