Trots mildare politisk retorik och försenade regleringar har intresset för ESG-rapportering inte avtagit. Ny data tyder faktiskt på att det blir allt mer integrerat i företagens strategier. Så vad är det som driver företag – särskilt små och medelstora – att fortsätta investera i hållbarhetsdata, även när det inte längre är ett strikt krav?
ESG-rapportering efter CSRD-förseningar – därför fortsätter företag att leverera hållbarhetsdata
När Europeiska kommissionen införde omnibusdirektivet i början av 2024 och därmed luckrade upp tidsplanen för CSRD, förväntade sig vissa att företagen skulle dra en kollektiv suck av lättnad – kanske till och med att ESG-rapporteringen skulle pausas. Men så blev det aldrig.
Varför inte? Enligt BNP Paribas ESG-undersökning för 2025 har investerarnas förväntningar inte bara bestått – de har till och med intensifierats. Företagen förväntas nu koppla hållbarhet till finans, styrning, risk och påverkan på ett sammanhängande sätt. Som rapporten konstaterar: ”Investerare utvärderar i allt högre grad hållbarhetsfaktorernas ömsesidiga beroende, snarare än att betrakta dem som isolerade frågor.” Med andra ord: ESG är inte längre en isolerad checklista. Det är ett meningsfullt system.
Denna förändring förändrar frågan helt. Det handlar inte längre om ”Måste vi rapportera?” utan ”Vad händer om vi inte gör det?”.
Varför små och medelstora företag satsar på ESG-rapportering trots att den är frivillig
I en tidigare artikel undersökte vi VSME – det frivilliga ramverk som EFRAG har lanserat för små och medelstora företag. Även om det inte är obligatoriskt tyder dess spridning på en tyst omvandling i hur små och medelstora företag ser på data. VSME är inte framgångsrikt på grund av juridiska krav – det är framgångsrikt på grund av strukturella behov.
Varför? Eftersom även mindre företag nu möter en strid ström av ESG-relaterade förfrågningar från banker, partners och leverantörer. Utan ett gemensamt ramverk blir varje svar en administrativ börda. Med VSME blir den bördan ett tecken på trovärdighet, jämförbarhet och seriösitet.
Och här kommer det intressanta – ingen måste använda det. Men de gör det. För utan det riskerar de att låta som brus i en marknad som lär sig att tala i harmoni.
ESG-data som ett gemensamt språk för risk, värde och långsiktigt förtroende
Detta är kanske det verkliga syftet med ESG-rapportering – inte efterlevnad, inte ens storytelling, utan standardisering. I en sammankopplad marknad, där globala kapitalflöden och leveranskedjor överskrider gränserna för regleringar, behöver företag mer än bara prestanda – de måste vara begripliga.
ESG-data, när de är strukturerade och delas, gör just det. De erbjuder en gemensam grammatik för att beskriva risk, motståndskraft och långsiktigt värde. Det är därför som företagen fortsätter, även i avsaknad av strikta lagkrav. För det är viktigt att vara en del av samtalet – och att bli förstådd blir en valuta i sig.
Från nödvändighet till strategi – hur ESG-data blir kapital och konkurrensfördel
Ironiskt nog kan EU:s ursprungliga ambition – att föra hållbarhet och lönsamhet närmare varandra – nu förverkligas trots tveksamhet från lagstiftarna. Företagen upptäcker att ESG-data, som tidigare sågs som en kostnad, i allt högre grad fungerar som ett kapitalattraherande verktyg, ett riskhanteringsverktyg och en tillgång för företagets anseende.
Det här är inte bara en policyförändring. Det är en förändring i tänkesätt. När behovet av tydlig kommunikation blir en affärsmässig fördel är ESG inte längre valfritt. Det blir en naturlig förlängning av hur företag navigerar i ekonomin.
EU:s långsiktiga mål: att göra ESG till självklar affärsstrategi
ESG-rapporteringens uthållighet trots osäkerheten kring regleringen signalerar något djupare än bara efterlevnad. Det signalerar en marknadsutveckling – en insikt om att hållbarhetsdata inte är en kostnad, utan en tillgång.
Oavsett om det sker genom ramverk som VSME, investerardrivna förväntningar eller operativa behov, upptäcker företagen att rapportering erbjuder något oumbärligt: en gemensam berättelse. En berättelse som förenar risk och möjligheter, hållbarhet och lönsamhet, och i slutändan företag och samhälle.
Och det kan vara det viktigaste steget av alla. Var det inte detta som var det långsiktiga målet hela tiden?
Att göra ESG oemotståndligt – inte för att det är obligatoriskt, utan för att det är affärsmässigt klokt. Om det var Bryssels plan från början, kan det ha fungerat lite för bra.
